Nytt nytt nytt, tyå så känns det just nu. Allt kom precis på en och samma gång. Efter cykelmeket i morse med att täta däcken jag stansade igår så höll de tätt när jag kom hem på lunchen, så det såg ut att kunna bli en tur efter jobbet. Så justerade det sista, packade med allt man kan behöva på ett första pass, främst en passande nyckel till sadeljusteringens alla inställningsmöjligheter. Trampade ut stigen från Cabby till sätrastugan och justerade längsmed vägen. Nu känns det som jag sitter rätt och cykeln känns rätt också! Största skillnaden jag märkte var att den bjuder verkligen upp till att köra snabbt och stabilt utför, så nu ska man bara lämna gammal ovana med att känna sig ostabil utför och vänja sig med farten istället! Annars kände man såklart att den är lite bredare över styret, en vanesak. Men det kändes inte som att sitta långt över marken, snarare tvärtom. Kanske för att man tror att man sitter högre upp och att man då tror att tramporna ska vara en bra bit extra över marken, vilket de inte är. Så man blir lite lurad. Kände också det som alla pratar om, att en 29er går enklare över ojämnheterna, därav kändes den ju som sagt stabil utför. Det var enkelt att bibehålla farten man byggt upp.
Mer vanepass så blir detta kanon! Tävlingen på lördag känns som den kommer i tightaste laget, men det blir också ett bra vanepass att kasta sig in i hetluften med en gång. Det värsta är väll om något börjar krångla under tävlingen för att cykeln börjar slita in sig, exempel, växlar som ändrar sig med mera. Det hände ju under Bockstensturen 2010, åh vad irreterande det var. Man hade splitt ny cykel och var så nöjd, och så börjar det krångla just för att den är ny.. Jaja..
Min Merida Big Nine Lite 1200 får tummen UPP så här långt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar